Ibland har jag ju sällskap av Frida, men i tisdags var jag ut och gick själv. Tänkte rätt kaxigt att jag orkar den långa turen, jag gjorde ju det igår med Frida. Ack så jag bedrog mig.
Efter en fjärdedel så tänkte jag: Nu lägger jag mig i diket här och dör. Men ja det gick ju inte riktigt. Vem skulle liksom skjutsa hem Molly då? Det var bara och bita i det sura äpplet och gå vidare trots att jag höll på att dö flera gånger. Det var på allvar bland det jobbigaste jag har gjort på väldigt länge. Svetten bara rann (fräscht, jag vet!) när jag kom hem och jag slängde mig själv i duschen.
Idag så var jag ut och gick igen, fast den här gången var Frida med, och vi gick den långa vägen, men idag så gick det faktiskt rätt bra.
Det var inte lika jobbigt och det kändes inte lika långt när hon var med. Men imorgon är det jag och den långa turen själv igen. (Frida ska springa och så långt vill jag inte sträcka mig)
Eller man kanske skulle ta den korta då?
För övrigt så tänkte jag igår när jag gick, att jag har alltid sagt att fan det kan ju inte vara så jävla jobbigt och vara ute och gå med barnvagn. Men de orden fick jag äta upp igår. Det är väl förfan klart att det är, jag menar jag tycker det är tungt nog att putta mig själv uppför en backe, tänk dig då att putta något som väger mellan 14 och 16 kilo UTAN barn. Molly är ju inte smal och smäck längre så där gick jag och puttade över 20 kilo i uppförsbacke...
Idag provade jag att göra kesoplättar till lunch till Molly och mig. Jag stekte ett par plättar (de såg mer ut som pannkakor i storleken) och sen var jag tvungen och väcka Molly så jag skulle få nå lunch sällskap. Själv tyckte jag att kesoplättarna var skitgoda, Molly tyckte väl mer skit än skitgoda, dvs. inte så populära.
Så nu är vi där IGEN, ingen mat duger. Det blir väl att amma till 75 år då antar jag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar