Jag var i Östersund fredag och lördag, träffade mina studiekamrater för första gången. Riktigt trevliga personer det där! Tror att jag kommer ha stort utbyte av dem. Intressant att det är en förälder som läser också, jag har ju en ganska stor förståelse för hur jag och andra förskollärare tänker om vissa saker men väldigt lite insikt i hur en förälder tänker. Jag åkte ifrån Östersund med en bra känsla i magen, det kändes bra att komma igång på riktigt med specialpedagogiken.
Eftersom jag skulle vara i Härnösand måndag-fredag veckan efter Östersund så åkte jag inte hela vägen hem utan till mina föräldrar. På söndags morgonen så vaknade jag av att Jonas ringde, Molly hade fått magsjuka. SJÄLVKLART. Vi diskuterade lite fram och tillbaka om hur han skulle göra osv.
Vi kom fram till; vätska-vätska-vätska. Men vi var överrens om att jag inte skulle åka hem i alla fall, jag hade många redovisningar/seminarium och arbete med barn på Technichus.
På måndags morgonen så åkte jag ifrån mina föräldrar till Härnösand. Inneveckan här började bra, roligt att träffa studiekamraterna igen, men föreläsningarna, oj. De har hittills varit två bra föreläsningar enligt mig, tvåspråkighet och matematikföreläsningen idag (saker som jag hade otroligt svårt med i grundskolan och gymnasiet börjar faktiskt att klarna nu).
Hittills har det gått bra. Men jag visste att Jonas skulle klara av att vara hemma med Molly själv (Hade han inte varit med på BB så hade nog inte Molly levt idag, han tog otroligt bra hand om både mig och henne då) men jag var orolig hur jag själv skulle reagera. Hur skulle det kännas att vara utan någon en hel vecka som man har haft vid sin sida nästan dygnet runt sen hon föddes?
När folk frågar hur det känns att vara utan Molly så verkar de lite förvånad när jag säger att jag tycker att det är rätt skönt att vara utan henne. Jag tycker att det är skönt att kunna lägga sig när man vill och inte vara orolig över att någon vaknar precis när man själv nästan har somnat. Jag tycker att det är väldigt skönt att (nästan) få välja när jag ska gå upp på morgonen. Jag behöver inte hålla på att se till att någon annan än mig får i sig frukost.
Jag får liksom vara, bara Linda. Jag får umgås med mina studiekamrater och bara vara mig själv igen. Det är skönt.
Självklart så saknar jag (framför allt) Jonas och Molly men jag tror att jag behöver den här tiden till att samla krafter till att orka med allt där hemma också.
Nej om man kanske skulle ta tag i det där med skolarbeten. Känns som om jag har massor att göra men noll i motivation, som vanligt.
Jag har till och med försökt att intala mig själv att - Jag VILL läsa läs-, skriv- och matematikinlärning, men det går jävligt trögt. Jävla Hilmarsson ;)
