Lärare vs Sjuksköterskor.

Den senaste tiden har det diskuterats väldigt mycket i media och olika forum om att lärarförbundet kräver en löneökning på 10.000 kr i månaden.
Många är emot det (vilket jag visserligen kan förstå, det är en sjuk löneökning, men de har gjort jämförelser mellan en ingenjör som studerat lika länge som en lärare, och de får 10.000 mer i månaden.) och säger att sjuksköterskorna får väldigt dåligt i lön (vilket jag är övertygad om att de får, och de är också värd en löneökning men då får ju deras fack förhandla om det) och tycker att lärare har det så bra att de inte behöver någon löneökning. 10 veckors semester, påsklov, höstlov osv.
Jo visst de har väl det då (vilket inte alla har heller..) men det är ingen som tänker på all övertid som lärare sitter och gör dag in och dag ut, vecka in och vecka ut, månad in och månad ut som de inte får betalt för?
Planering av lektioner, förberedelser inför lektioner, skapande av prov, rättning av prov osv.

Jag läser till förskolelärare. Ett yrke som också behöver ha ett upplyft och höjas i "status".
För det första heter det inte Dagis längre, utan det heter förskola.
Sedan 1998 har det funnits en läroplan för förskolan, alltså saker som ska ske i förskolan likt läroplanen som finns för förskoleklass, grundskola, gymnasium.
Det är inte ett ställe som man bara lämnar sina barn på och vi passar era barn under dagen när ni arbetar. Utan vi har även pedagogiska aktiviteter med era barn.

Självklart, det finns många rötägg inom förskole- och skolverksamheten som skulle ha slutat för 20 år sedan, men sjuksköterskor då? Alla där är underbara och så eller?
Jag vet i alla fall att många sjuksköterskor som jag har träffat har varit helt känslokalla och idiotiska. Jag kan knappast vara den enda som stött på detta.

Sen ska man tillägna 3,5 år (vilket bara är för förskollärare, lägg till något år om du ska bli grundskolelärare, gymnasielärare) som student och allt som det innebär (leva fattigt, få lån osv osv) så vill man att det ska synas sen i lönekuvertet. Dvs har man studerat rätt länge, fått rätt höga lån så ska det löna sig.

Nästa gång du klagar på att lärarförbundet kräver 10.000 kr extra i lön så tänk dig för innan du klagar, händer inget så kommer det till slut inte vara någon som känner att de har råd att utbilda sig till lärare eftersom man ändå har dålig lön, och vart ska ni då lämna era barn när ni efter 1,2,3 år efter ledighet kanske vill gå tillbaka till jobbet och jobba. Ja inte på förskolan i alla fall eftersom det inte finns några förskolelärare kvar...
Eller ännu värre, alla kommer att få hemundervisas eftersom det inte heller finns några lärare kvar..

Är det så vi vill ha det?!

Kvällsnöje när barnet sover.

Man skulle ju kunna tro att vi skulle sitta ner och kramas framför tvn eller så.
Men icke. Vi är så sluta efter all jävla renovering (som aldrig tar slut känns det som) så vi båda prioriterar att få lite "egen" tid för oss själva. Dvs vi sitter bredvid varandra med varsin dator i knäet. Jonas ska spela lite tydligen och jag ska lägga in räkningar.

Antagligen en sån här rackare som jag fått av Pelle.

I alla fall så var jag över till Frida och Pelle en jätte snabbis idag och hämtade en chiliplanta som Pelle hade lovat mig.
Jag älskar chiliplantor och blev så förbannat stolt över mig själv när jag fick chili på min förra planta. Sen flyttade jag ihop med Jonas och jobbade borta under veckorna.
Jag förklarade för honom hur viktigt det var för mig att han i alla fall lät chiliplantorna överleva.
Vad händer? Jo en fredag när jag kommer hem så ser jag det, det värsta som kunde hända..
Chiliplantan var död. Tror att Jonas skämdes lite då faktiskt.
Sen dess har jag aldrig lyckats få en chiliplanta att växa och bli stor och än mindre få frukt på dem.
Jag trodde att min stackars lilla chiliplanta som har stått ute sen vi flyttade hit skulle ha dött, men icke!
Så nu har jag två plantor, me so happy :)

Så här hoppas jag att min stackars överlevande
Chiliplanta ska se ut i framtiden :)

Så vet du att du är småbarns förälder.

Du får gå upp 06.50 en lördagsmorgon och duscha.
Inte för att du själv vill det eller hade planerat det utan för att du nyss har blivit nerspydd av en liten bebis som promt skulle ha mer mat trots att du visste någonstans i bakhuvudet att hon inte behövde mer mat och var mätt.

Nog för att jag hade tänkt duscha idag, men inte 06.50..

4 månader med Molly.

Bumbo for life!

Och så kom dagen, dagen med stort D, jag menar dagen som vi fick tillgång till huset.
När vi väl hade fått nyckeln till huset körde vi direkt över lite grejer som redan var packade.
Sen passade vi på att åka på semester, som gick förhållandevis bra, förutom de tre miljoner gånger vi bråkade tack vara alla mina underbara hormoner och för att Molly total tröttnade när vi var ca två timmar ifrån Ystad, hurra!
Men det var faktiskt rätt skönt att åka hemifrån och bara vara borta..or not.. Eftersom vi inte ens var borta en vecka så var det fullspäckat med saker varenda dag. Men det var skönt att komma hemifrån i alla fall.

Turistbild, jag vet.

Jonas var så glad att han grät, not.

Vi var en sväng till Ystad som sagt, och en sväng på Ullared. Jonas blev så lycklig när han fick gå på Ullared, han har längtat och tjatat hela året att han vill åka dit. ;)

Mysa med pappa på morgonen.

Sy rummet.

När vi väl kom hem så började vi århundradets renovering. (Vi hade precis hunnit renovera klart våran tvåa när vi sålde den, total renoverat alltså, och nu ska vi totalrenovera en 4a, Jonas talar om för mig att han inte kommer att flytta på minst 10 år sen, och då har vi inte ens flyttat in än) Men vi får mycket gjort på inte så lång tid och vi får mycket hjälp. Innan vi flyttar in så är sovrummet, klädkammaren och sy rummet nymålat, ny tapetserat och nytt golv är lagt.
Sen är det bara det dryga kvar, flytten.

Sovrummet.

Jag kan också.. Måla i alla fall.

Frukost.

Själva flytten går väl förhållandevis bra faktiskt, och det var ju faktiskt inte hela världen att vi inte hade hunnit packa ner alla grejer direkt. Men att sen leva i röran med alla lådor, vad som ska vart och sen veta att vi inte kommer kunna packa upp allt eftersom vi ska slå på stort och byta ut hela jävla köket också.
Men vi packar väl upp det vi kan packa upp och åker och beställer nytt kök, nytt matbord och nya stolar, nya möbler till hallen och en garderob till sy rummet. Sen är det bara och vänta.

Hej kissekatten.

Hoppa hoppgunga var poppis.

 

Molly börjar sova mellan mig och Jonas igen. Om det är för att hon ska känna sig trygg, mysigt eller för att vi inte orkade plocka ur grejerna i hennes spjälsäng är svårt och veta, men hon är tillbaka i våran säng och sover där nästan en hel månad.

3 månader med Molly.

Fuck you mamma och pappa jag har skitit ner mig!

Nu bara "njuter" vi av tiden hemma.
Vi borde ha gjort det i alla fall. Men det regnar hela tiden så man har ingen lust att göra något alls.
Vi var iväg på P&L (fy fan vad drygt det är att gå på festival och vara nykter och alla människor runt omkring kollade på en "-eh vaddåååå? ska jag flytta på mig så du kommer fram med vagnen, åååååh vad dryyyygt!") och det var väl rätt ok, förutom att det var så sjukt mycket folk. Molly tyckte inte alls om hörselkåporna med döskallar (en stor sorg för mig..) så vi fick åka och köpa nya såna där KIDS hörselkåpor (de gröna såklart, bara för att man har en tjej behöver inte allt vara rosa) och de var tydligen mycket bättre. (Skitunge, de med döskallar var ju så förbannat snygga!)

P&L

P&L

Ibland sov jag..

Ibland inte..

Kan själv! Nästan..

I alla fall, Molly börjar ha världens djupaste diskussioner med Laban och snurr leksakerna på babysittern och blir skitarg om vi inte ägnar varenda sekund åt att lyssna på vad hon har att säga. Och så tycker hon att det är rätt roligt och stoppa allt i munnen, förutom bitringen som man får hjälpa henne med.
Vid den här tiden är jag så stressad, mest hela tiden över flytten och alla jävla lådor att jag inte är världens roligaste människa att bo med. (Jonas får stå ut med...massor av skit..)

3 månaders dagen.

Mollys utveckling :

3 månader: 6670 gram och 64 cm lång.
BVC sköterskan håller på att ramla av stolen och undrar om vi inte gör något annat än att mata Molly. (Frågar man mig så gjorde jag inget annat än att amma amma amma amma..)

2 månader med Molly.

Livet börjar sakta men säkert ramla på plats tycker jag. Trots att det fortfarande känns lite konstigt att man inte  längre kan göra vad man vill och när man vill det.
Man vet oftare vad Molly vill när hon skriker nu, man har lärt känna henne lite mer liksom.

Vandrarhemmet i Härnösand.

Hon sover fortfarande mestadels i våran säng, mest för att det är praktiskt då hon fortfarande äter på nätterna och jag ska inte sticka under stolen att det är rätt mysigt också.

Förövrigt så åkte vi upp till min skola i Härnösand, jag, Jonas och Molly.
Jag ska opponera på en B-uppsats och göra det sista inför sommarlovet.
Jag är fortfarande rätt stolt över att jag hann få ihop B-uppsatsen i tid och att jag var väl förberedd inför opponeringen.

Annars gjorde vi inte så mycket. Vi bara mest var hemma. Jonas jobbade fortfarande lite granna innan han skulle gå på 6 veckors ledighet.

Nybadad av pappa. Pinkyfinger!

Skön sovstil på båda två.

Molly började att le tillbaka när vi log åt henne. Och så började hon att prata, prata, prata, men mest med Jonas. Han var tydligen lite roligare än mig.


Mollys utveckling:
4 veckor: 4735 gram och 57 cm
6 veckor: 5290 gram och 59 cm

2 månaders dagen.

1 månaden med Molly.

Vi njöt av tillvaron så mycket vi hann med.

Första månaden med Molly var faktiskt rätt jobbig.
Trots att jag satt där med en nyfödd liten sötnos så hade jag inte riktigt tid att njuta av det fullt ut.
Jag hade fortfarande en del saker kvar att göra i skolan inför sommarlovet.

Självklart jag hade ju kunna valt att tagit studieledigt från att Molly föddes, men då ska man ha följande i åtanke :

• Jag läser till förskollärare, eftersom jag började 2010 (har redan varit ledigt ett år också) så läser jag den "gamla" lärarutbildningen. 
• Jag är bland de sista som läser den "gamla" lärarutbildningen och skulle jag ta ledigt nu så behöver jag sedan börja på den nya lärarutbildningen, vilket för att jag kanske inte får tillgodoräkna allt jag läst tidigare eftersom den nya lärarutbildningen är helt annorlunda än den gamla.
• Jag skulle då ha "slösat" bort de senaste 1,5 åren av mitt liv om jag inte fick tillgodoräkna allt jag redan läst (eventuellt att jag skulle få läsa någon extra kurs också)

Jag valde då att fortsätta.

Så där satt jag (självklart stöttade Jonas mig väldigt mycket eftersom han var hemma de 10 första dagarna) med en nyfödd bebis, en b-uppsats att skriva.

På något vis (fråga inte hur) så lyckades jag att åka ut till olika förskolor, lämna ut missiv och få in tillräcklig information så jag kunde sammanställa min B-uppsats (som jag förövrigt skrev helt själv, för er som inte vet är en B-uppsats en uppsats på 20-25 sidor) och hann med det i tid till deadline! 

Utöver stressen med B-uppsatsen så var jag fortfarande inte återställd down there så att säga. Vilket slutade med 2 besök på akuten (för det gjorde så ont och inget hjälpte) där jag ÄNTLIGEN fick lite mer tramadol utskriven och tipset att jag skulle bada i grönsåpa (öh okej tänkte jag?).

Efter en vecka med tramadolet och såpabadet så kändes det faktiskt helt okej. Det var inte längre ångest över att nu måste jag gå på toaletten! 

Molly sover mellan mig och Jonas i sängen på nätterna och sover till min lycka jävligt länge på morgonen. Däremot ska det vaknas var tredje timme och snuttas lite innan man somnar om.

Ibland ska jag erkänna att jag bara tänkte : FAN jag orkar inge mer nu! på nätterna när man var som tröttast och tvingade då upp Jonas för att jag bara skulle få sova lite lite till.

Mollys utveckling:

4 dagar: 3695 gram (utskrivning från BB)

2 veckor : 3990 gram och 53 cm lång

3 veckor : 4355 gram och 55 cm lång

Trots en turbulent start i livet för både Molly och min start som mamma så är jag stolt över att jag klarade det (nu när man ser tillbaka på tiden)!

Under Mollys första månad sprang vi på hus/lägenhetsvisningar titt som tätt också. Vi fastnade för ett hus och slog till, nu hade vi även en flytt att planera. Med en liten bebis och en hormonfylld mamma som redan var sönder stressad.

Way to go!

Tiden på BB.

Efter att jag varit på operation så skjutsades vi ner till BB avdelningen.
Jag fick skjuts i sängen och självklart stannade vi till vid den berömda tavlan där man fick sätta i en nål på dagen som barnet fötts, och en rosa eller en blå nål. Vi fick ju självklart ta en rosa eftersom vi hade fått en flicka.

När vi kom till BB kom min sambos bror och tjej och hälsade på. Egentligen är det besöksförbud på BB men eftersom de jobbar på Falu sjukhus så var det ok (tror vi).

Efter ett par timmar vela sköterskorna ta bort katetern på mig. Jag fick då resa på mig för första gången och gå och kissa, JAG TRODDE JAG SKULLE DÖ!
Jag hade så ont att jag kunde inte gå rak i ryggen och jag fick luta mig på Mollys lilla vagn för att kunna ta mig till toaletten. Min stackars sambo fick hjälpa mig och sätta mig på toaletten och dra ner min sjukhus trosor för att jag skulle kunna kissa.
De där typ 4 stygnen som skulle sys blev i verkligheten 6 st stygn och den lilla bristningen var att jag hade spruckit i mellangården. Hurra. Hur fan skulle jag ens våga gå och bajsa tänkte jag?
Jag hade fruktansvärt ont och fick alvedon, diklofenak och 2 saker som jag skulle dricka, så jag inte skulle bli hård i magen. Trots att jag tog de så ofta som man fick så hjälpte det inte, det slutade med att de motvilligt gav mig tramadol, då hjälpte det lite tyckte jag. Men jag fick inte mer än 2 eller 3 för sen vela de inte ge mig det mera. Trots att jag sa att det var det enda som hjälpte..
Det dröjde 4 dagar innan jag vågade mig på att bajsa första gången, och det var ingen trevlig upplevelse kan jag säga. (mer berättar jag inte..)

Till en början hade jag väldigt svårt att närma mig Molly och verkligen "älska henne över allt annat" som alla andra säger att de gjort från första sekund. Självklart, jag älskade henne, men inte på det sättet som jag hade förväntat mig.
Jag hade svårt att älska det lilla pyret som hade gjort mig så mycket illa. Med det menar jag att jag hade så fruktansvärt ont (alltså det är en smärta som jag inte ens skulle önska min största fiende) efter förlossningen och allt var så svårt. Jag kunde inte sitta, jag kunde knappt vända mig i sängen för att det gjorde så ont. (det tog ett par minuter innan jag kunde vända mig från en sida till en annan sida), när jag skulle gå och kissa var jag tvungen att börja ca 5 minuter innan det verkligen var panik för det tog sån tid att ta sig ur sängen (Jonas fick hjälpa mig ur sängen till och med) och det var myrsteg när jag väl var på golvet.

Trött efter lite amning.

Molly sov mestadels av tiden i början och tur var väl det för jag hade som sagt så förbannat ont. Efter ett tag kom det en sköterska och tyckte promt att nu skulle barnet äta. Jag kunde inte sitta upp för att det gjorde för ont, så vi fick prova och liggamma. Och det gjorde riktigt ont. Men det enda jag fick höra var: hon har ett jättebra tag så det borde inte göra ont. Fast det var liksom mina bröstvårtor hon sög på och det spelade ingen roll hur bra tag hon hade, det gjorde skit ont ändå.
Efter lite tjat så fick jag en amningsnapp, vilket gjorde det hela mycket lättare. Det gjorde fortfarande ont, men inte lika mycket.

Gula tjejen :)

Molly fick feber och började gå ner i vikt. Lite senare (typ någon dag eller så) så fick hon även gulsot.
Nu började sköterskorna vara lite otrevliga tyckte jag. Molly skulle äta var tredje timme och det med basta. Hon skulle få ersättning. Jag kände mig väldigt stressad över att vi skulle börja ge ersättning och kände inte att jag fick något stöd över att jag vela amma och inte ge ersättning. Jag fick liksom inte en sportslig chans att få igång mjölken, tyckte jag i alla fall.

Det krävdes att jag skulle stå och böla för en sköterska och skälla ut dem och tala om att de stressade mig för att jag skulle få en chans att få amma först och sen ge henne eventuellt lite ersättning.

Dagarna gick och det gick väl bättre och bättre, Molly började gå upp i vikt lite och febern gick ner.
Men gulsoten vände inte, den blev bara mer och mer men inte så att hon skulle få sola.
På fredagen var jag så trött och stressad av att fortfarande vara kvar på BB så jag sa att nu vill jag åka hem! Gulsoten hade börja att vända och gått ner lite lite men inte så mycket som de hade velat.
Vi fick åka hem ca klockan 17.00 på lördagen men fick ett åter besök inbokat dagen efter för att se att gulsoten verkligen var på väg ner.

Överlag så var tiden på BB väldigt jobbig, det fanns sköterskor som var riktiga gestapo (ganska många tyvärr) och några få som var snälla och förstående (typ 2 st).
Jag kände mig stressad över hela situationen. Sedan var det ju inte bättre att jag inte fick någon egentlig smärtlindring mer än de där jävla alvedon och diklefonak..

Äntligen fick vi åka hem. När vi väl kom hem så kom amningen igång och Molly åt som aldrig förr.
Och dagen efter, söndagen så hade gulsoten börjat att gå ner mer så nu skulle vi slippa fler åter besök också. Nu var det bara vi hemma och nu skulle vi få livet att fungera med Molly hemma.

Förlossningshistoria.

Starten av min förlossning var att vattnet gick, pyttelite kom det i trosorna på natten den 21 april.

Vid halv åtta på morgonen ringde jag in till förlossningen och vi fick komma in på koll.

Då det var massor med andra inne samtidigt så fick vi vänta i flera timmar innan någon tittade till oss. Man konstaterade att jodå vattnet hade gått. Sen bestämdes det att om inte förlossningen hade kommit igång på måndag klockan nio skulle det hela sättas igång pga. infektionsrisken för mig och barnet.

Vi skulle även komma in två gånger på söndagen på koll så att jag inte fick feber eller något dylikt eller om det hade hänt något med värkarna.

På söndag kväll fick vi med en sovdos så jag kunde sova på natten. Men det fick jag inte göra, klockan 03.00 vaknade jag och hade värkar.

Efter att ha försökt somna om i ca 2 timmar och det inte funkat så väckte jag min sambo och sa som det var. 

Jag ringde in till förlossningen och de tyckte att vi kunde komma in men att det inte var någon brådska. Vi åt frukost innan vi åkte in.

När vi kom in vid 07.00 så gjordes det CTG och de såg att värkarna var på g. Men eftersom det var så längesen vattnet hade gått så vela de skynda på processen lite så jag fick värkstimulerande dropp. Det gick rätt bra till en början. Värkarna var ok. Till slut tyckte jag att det gjorde så ont att jag provade lustgas (trots att jag egentligen inte vela ha det från början). Det var väl här någonstans de bestämde att höja effekten på droppet och jag började få panik första gången för att jag inte kände att jag hann andas mellan värkarna.
Jag vet att jag sa flera gånger "JAG VILL INGE MER NU! NU FÅR NI GÖRA KEJSARSNITT!" och de lyssnade inte på mig. (vilket känns som en riktig motgång med tanke på att jag var på aurora samtal under min graviditet och fick prata med en läkare om kejsarsnitt, och sa att jag kunde tänka mig att prova en "normal" förlossning om jag fick ha kejsarsnitt som en plan b, vilket de gjorde men även sa att man inte vill göra kejsarsnitt beroende på hur långt förlossningen hade framskridit men här pratar vi innan 4 cm när jag sa det första gången..)
Det var nog där och då jag insåg att dom skiter i mig, det är väl bara och ge upp och ta sig igenom den här skiten (visst jag förstår att de försöker peppa en in i det sista, men i mitt fall var det helt fel sätt..)
Jag fick en EDA 1 cm för tidigt, men jag tror att de insåg att jag inte hade orkat annars. Den var gudomlig, ett tag. För efter ett tag så började jag känna värkarna igen.
Fick vid ett senare PDB, vilket bara gjorde jävligt ont och få och hjälpte inte ett skit.
Efter nästan 24 timmars värkarbete och panik orkade jag inte mer så jag sa: "Nu får ni fan dra ut henne med sugklocka för nu jag orkar inge mer!"
Jag är en rätt bestämd person och in kom läkaren och Molly drogs ut med sugklocka.
Det var det värsta jag varit med om, på riktigt.
Självfallet var det skönt att det var över och där låg min "lilla" bebis på magen.
Min sambo klippte navel strängen och var mäkta stolt över mig.

Själv minns jag inte så mycket (och jag antar att det väl är tur) för jag tog rätt mycket lustgas där i slutet och var så förbannat trött.

Efter ett tag säger i alla fall läkaren och barnmorskan att jag spruckit (no shit?!) och behövs sys och att det "bara" behövs 4 stygn eller så, men att de ska operera mig. Hurra tänker jag (or not).
Vi fick i alla fall ligga och bara vara ett par timmar innan det var dags för det. Eller ja vi låg och sov för vi var så trötta.

Där var hon i alla fall, Molly Linda Anna Engman, 52 cm lång och 4 kg prick. Ingen liten dam och redan från början en väldigt bestämd dam!

Det berömda föräldrar fikat.

De bästa dagarna i mitt liv.

Lördag den 27 augusti 2011 var en av de bästa dagarna i mitt liv.

Jag fick då veta att jag hade ett litet knyte i min mage som skulle växa och bli stor.

Lite planerad av knytet, men vi trodde väl inte att det skulle gå så fort, utan att det skulle ta ett tag. Men vi var glada ändå.

V. 16 (15+6) + 7 kg

Där började en lång resa på nästan 40 veckor som jag hade förväntat mig skulle gå galant.

Vilket det inte gjorde.

Början av graviditeten var kantad av illamående, yrsel, orkeslöshet och de flesta dagar tillbringades faktiskt i sängen. 

I takt med att magen började växa så började de sura uppstötningarna att komma.

Många nätter vaknade jag med spya i munnen för att jag hade såna problem med sura uppstötningar. 

Vi pallade upp min sida av sängen med böcker - det hjälpte inte.

Jag började äta omeprazol/losec - det hjälpte inte.

Jag slutade att äta minst 2 timmar före jag skulle lägga mig - det hjälpte sådär, förutom att jag i stället blev vrålhungirg.

Min kropp började att samla vätska på sig vilket gjorde att jag inte kunde stå längre stunder för jag fick ont i fötterna då, jag fick knappt på mig några skor överhuvudtaget.
Jag vaknade minst två gånger varje natt för att behöva gå upp och kissa.
Min mage växte och i takt med att den växte blev det svårare att böja sig ner.

Ultraljudsbilder

Jag utvecklade ett otroligt stort nässpray missbruk och använde en flaska om dagen när det var som värst.
Jag livrädd inför förlossningen och sköt den hela tiden framför mig. Jag ville inte tänka på den alls. För mig var det ett kapitel som man inte pratade om. Det var jätte jobbigt för min sambo eftersom han inte visste hur jag vela ha det på förlossningen.
Vi gick på aurora samtal och jag kände mig ganska lugn och det kändes rätt okej att tänka på att det skulle ändå ske. Jag kände mig rätt förberedd antar jag.

Utöver att jag var gravid och alla de stresspåslag som kan komma från det (vilken säng ska vi ha?, vilken bilstol är bäst?, vilken vagn passar oss bäst?, har vi alla saker som vi behöver nu innan bebisen kommer?) så jobbade jag 27 mil ifrån min sambo den första tiden för att sedan sluta jobba och börja studera 40 mil ifrån min sambo (missförstå inte nu, utan jag studerar på distans men har ändå obligatoriska inne veckor ungefär en vecka i månaden.). Under min graviditet så hann jag med 2 praktik perioder, den ena var 5 veckor och den andra var 3 veckor.
Som om inte det vore nog så började jag att vara timvikarie som förskollärare också.
När jag inte var i skolan, hade praktik eller var vikarie så höll vi på att renovera det sista i lägenheten innan bebisen skulle komma.
Jag hade alltså väldigt fullt upp under graviditeten och kände mig rätt stressad över det mesta och rädd inför förlossningen bitvis och bitvis väldigt ledsen.

v 40 (39+0) +35 kg

Lördagen den 21 april vaknade jag vid 03.00 och märkte att vattnet hade gått. Pyttelite bara.
Vi var in på kontroll på lördagen och sen två gånger på söndagen och fick åka hem med en sovdos. På måndagen klockan 09.00 skulle jag komma in till förlossningen och bli igångsatt.

Förlossningen, direkt efter eda.

Natten mellan söndag och måndag vaknade jag vid 03.00 och hade värkar. Tog två alvedon och försökte somna om, men lyckades inte.

07.00 åkte vi in på förlossningen på Falu sjukhus. Där blev vi kvar till tisdag den 24 april 03.52, för då kom vårat efterlängtade knyte, Molly.

Molly ca 11 timmar gammal.