Tiden på BB.

Efter att jag varit på operation så skjutsades vi ner till BB avdelningen.
Jag fick skjuts i sängen och självklart stannade vi till vid den berömda tavlan där man fick sätta i en nål på dagen som barnet fötts, och en rosa eller en blå nål. Vi fick ju självklart ta en rosa eftersom vi hade fått en flicka.

När vi kom till BB kom min sambos bror och tjej och hälsade på. Egentligen är det besöksförbud på BB men eftersom de jobbar på Falu sjukhus så var det ok (tror vi).

Efter ett par timmar vela sköterskorna ta bort katetern på mig. Jag fick då resa på mig för första gången och gå och kissa, JAG TRODDE JAG SKULLE DÖ!
Jag hade så ont att jag kunde inte gå rak i ryggen och jag fick luta mig på Mollys lilla vagn för att kunna ta mig till toaletten. Min stackars sambo fick hjälpa mig och sätta mig på toaletten och dra ner min sjukhus trosor för att jag skulle kunna kissa.
De där typ 4 stygnen som skulle sys blev i verkligheten 6 st stygn och den lilla bristningen var att jag hade spruckit i mellangården. Hurra. Hur fan skulle jag ens våga gå och bajsa tänkte jag?
Jag hade fruktansvärt ont och fick alvedon, diklofenak och 2 saker som jag skulle dricka, så jag inte skulle bli hård i magen. Trots att jag tog de så ofta som man fick så hjälpte det inte, det slutade med att de motvilligt gav mig tramadol, då hjälpte det lite tyckte jag. Men jag fick inte mer än 2 eller 3 för sen vela de inte ge mig det mera. Trots att jag sa att det var det enda som hjälpte..
Det dröjde 4 dagar innan jag vågade mig på att bajsa första gången, och det var ingen trevlig upplevelse kan jag säga. (mer berättar jag inte..)

Till en början hade jag väldigt svårt att närma mig Molly och verkligen "älska henne över allt annat" som alla andra säger att de gjort från första sekund. Självklart, jag älskade henne, men inte på det sättet som jag hade förväntat mig.
Jag hade svårt att älska det lilla pyret som hade gjort mig så mycket illa. Med det menar jag att jag hade så fruktansvärt ont (alltså det är en smärta som jag inte ens skulle önska min största fiende) efter förlossningen och allt var så svårt. Jag kunde inte sitta, jag kunde knappt vända mig i sängen för att det gjorde så ont. (det tog ett par minuter innan jag kunde vända mig från en sida till en annan sida), när jag skulle gå och kissa var jag tvungen att börja ca 5 minuter innan det verkligen var panik för det tog sån tid att ta sig ur sängen (Jonas fick hjälpa mig ur sängen till och med) och det var myrsteg när jag väl var på golvet.

Trött efter lite amning.

Molly sov mestadels av tiden i början och tur var väl det för jag hade som sagt så förbannat ont. Efter ett tag kom det en sköterska och tyckte promt att nu skulle barnet äta. Jag kunde inte sitta upp för att det gjorde för ont, så vi fick prova och liggamma. Och det gjorde riktigt ont. Men det enda jag fick höra var: hon har ett jättebra tag så det borde inte göra ont. Fast det var liksom mina bröstvårtor hon sög på och det spelade ingen roll hur bra tag hon hade, det gjorde skit ont ändå.
Efter lite tjat så fick jag en amningsnapp, vilket gjorde det hela mycket lättare. Det gjorde fortfarande ont, men inte lika mycket.

Gula tjejen :)

Molly fick feber och började gå ner i vikt. Lite senare (typ någon dag eller så) så fick hon även gulsot.
Nu började sköterskorna vara lite otrevliga tyckte jag. Molly skulle äta var tredje timme och det med basta. Hon skulle få ersättning. Jag kände mig väldigt stressad över att vi skulle börja ge ersättning och kände inte att jag fick något stöd över att jag vela amma och inte ge ersättning. Jag fick liksom inte en sportslig chans att få igång mjölken, tyckte jag i alla fall.

Det krävdes att jag skulle stå och böla för en sköterska och skälla ut dem och tala om att de stressade mig för att jag skulle få en chans att få amma först och sen ge henne eventuellt lite ersättning.

Dagarna gick och det gick väl bättre och bättre, Molly började gå upp i vikt lite och febern gick ner.
Men gulsoten vände inte, den blev bara mer och mer men inte så att hon skulle få sola.
På fredagen var jag så trött och stressad av att fortfarande vara kvar på BB så jag sa att nu vill jag åka hem! Gulsoten hade börja att vända och gått ner lite lite men inte så mycket som de hade velat.
Vi fick åka hem ca klockan 17.00 på lördagen men fick ett åter besök inbokat dagen efter för att se att gulsoten verkligen var på väg ner.

Överlag så var tiden på BB väldigt jobbig, det fanns sköterskor som var riktiga gestapo (ganska många tyvärr) och några få som var snälla och förstående (typ 2 st).
Jag kände mig stressad över hela situationen. Sedan var det ju inte bättre att jag inte fick någon egentlig smärtlindring mer än de där jävla alvedon och diklefonak..

Äntligen fick vi åka hem. När vi väl kom hem så kom amningen igång och Molly åt som aldrig förr.
Och dagen efter, söndagen så hade gulsoten börjat att gå ner mer så nu skulle vi slippa fler åter besök också. Nu var det bara vi hemma och nu skulle vi få livet att fungera med Molly hemma.