Vid halv åtta på morgonen ringde jag in till förlossningen och vi fick komma in på koll.
Då det var massor med andra inne samtidigt så fick vi vänta i flera timmar innan någon tittade till oss. Man konstaterade att jodå vattnet hade gått. Sen bestämdes det att om inte förlossningen hade kommit igång på måndag klockan nio skulle det hela sättas igång pga. infektionsrisken för mig och barnet.
Vi skulle även komma in två gånger på söndagen på koll så att jag inte fick feber eller något dylikt eller om det hade hänt något med värkarna.
På söndag kväll fick vi med en sovdos så jag kunde sova på natten. Men det fick jag inte göra, klockan 03.00 vaknade jag och hade värkar.
Efter att ha försökt somna om i ca 2 timmar och det inte funkat så väckte jag min sambo och sa som det var.
Jag ringde in till förlossningen och de tyckte att vi kunde komma in men att det inte var någon brådska. Vi åt frukost innan vi åkte in.
När vi kom in vid 07.00 så gjordes det CTG och de såg att värkarna var på g. Men eftersom det var så längesen vattnet hade gått så vela de skynda på processen lite så jag fick värkstimulerande dropp. Det gick rätt bra till en början. Värkarna var ok. Till slut tyckte jag att det gjorde så ont att jag provade lustgas (trots att jag egentligen inte vela ha det från början). Det var väl här någonstans de bestämde att höja effekten på droppet och jag började få panik första gången för att jag inte kände att jag hann andas mellan värkarna.
Jag vet att jag sa flera gånger "JAG VILL INGE MER NU! NU FÅR NI GÖRA KEJSARSNITT!" och de lyssnade inte på mig. (vilket känns som en riktig motgång med tanke på att jag var på aurora samtal under min graviditet och fick prata med en läkare om kejsarsnitt, och sa att jag kunde tänka mig att prova en "normal" förlossning om jag fick ha kejsarsnitt som en plan b, vilket de gjorde men även sa att man inte vill göra kejsarsnitt beroende på hur långt förlossningen hade framskridit men här pratar vi innan 4 cm när jag sa det första gången..)
Det var nog där och då jag insåg att dom skiter i mig, det är väl bara och ge upp och ta sig igenom den här skiten (visst jag förstår att de försöker peppa en in i det sista, men i mitt fall var det helt fel sätt..)
Jag fick en EDA 1 cm för tidigt, men jag tror att de insåg att jag inte hade orkat annars. Den var gudomlig, ett tag. För efter ett tag så började jag känna värkarna igen.
Fick vid ett senare PDB, vilket bara gjorde jävligt ont och få och hjälpte inte ett skit.
Efter nästan 24 timmars värkarbete och panik orkade jag inte mer så jag sa: "Nu får ni fan dra ut henne med sugklocka för nu jag orkar inge mer!"
Jag är en rätt bestämd person och in kom läkaren och Molly drogs ut med sugklocka.
Det var det värsta jag varit med om, på riktigt.
Självfallet var det skönt att det var över och där låg min "lilla" bebis på magen.
Min sambo klippte navel strängen och var mäkta stolt över mig.
Själv minns jag inte så mycket (och jag antar att det väl är tur) för jag tog rätt mycket lustgas där i slutet och var så förbannat trött.
Efter ett tag säger i alla fall läkaren och barnmorskan att jag spruckit (no shit?!) och behövs sys och att det "bara" behövs 4 stygn eller så, men att de ska operera mig. Hurra tänker jag (or not).
Vi fick i alla fall ligga och bara vara ett par timmar innan det var dags för det. Eller ja vi låg och sov för vi var så trötta.
Där var hon i alla fall, Molly Linda Anna Engman, 52 cm lång och 4 kg prick. Ingen liten dam och redan från början en väldigt bestämd dam!
Jag vet att jag sa flera gånger "JAG VILL INGE MER NU! NU FÅR NI GÖRA KEJSARSNITT!" och de lyssnade inte på mig. (vilket känns som en riktig motgång med tanke på att jag var på aurora samtal under min graviditet och fick prata med en läkare om kejsarsnitt, och sa att jag kunde tänka mig att prova en "normal" förlossning om jag fick ha kejsarsnitt som en plan b, vilket de gjorde men även sa att man inte vill göra kejsarsnitt beroende på hur långt förlossningen hade framskridit men här pratar vi innan 4 cm när jag sa det första gången..)
Det var nog där och då jag insåg att dom skiter i mig, det är väl bara och ge upp och ta sig igenom den här skiten (visst jag förstår att de försöker peppa en in i det sista, men i mitt fall var det helt fel sätt..)
Jag fick en EDA 1 cm för tidigt, men jag tror att de insåg att jag inte hade orkat annars. Den var gudomlig, ett tag. För efter ett tag så började jag känna värkarna igen.
Fick vid ett senare PDB, vilket bara gjorde jävligt ont och få och hjälpte inte ett skit.
Efter nästan 24 timmars värkarbete och panik orkade jag inte mer så jag sa: "Nu får ni fan dra ut henne med sugklocka för nu jag orkar inge mer!"
Jag är en rätt bestämd person och in kom läkaren och Molly drogs ut med sugklocka.
Det var det värsta jag varit med om, på riktigt.
Självfallet var det skönt att det var över och där låg min "lilla" bebis på magen.
Min sambo klippte navel strängen och var mäkta stolt över mig.
Själv minns jag inte så mycket (och jag antar att det väl är tur) för jag tog rätt mycket lustgas där i slutet och var så förbannat trött.
Efter ett tag säger i alla fall läkaren och barnmorskan att jag spruckit (no shit?!) och behövs sys och att det "bara" behövs 4 stygn eller så, men att de ska operera mig. Hurra tänker jag (or not).
Vi fick i alla fall ligga och bara vara ett par timmar innan det var dags för det. Eller ja vi låg och sov för vi var så trötta.
Där var hon i alla fall, Molly Linda Anna Engman, 52 cm lång och 4 kg prick. Ingen liten dam och redan från början en väldigt bestämd dam!
 |
| Det berömda föräldrar fikat. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar