5 Månader med Molly.

Dagarna går och trots att jag vill lägga den första tiden bakom mig så måste jag nog erkänna att jag saknar den lite nu när man ser hur stor Molly blivit.
Nåja, man kan ju inte alltid få som man vill.

Under hela den här månaden så åker vi inte till BVC så någon vikt eller längd har vi inte på Molly, men vi märker att hon växer. Hon börjar tycka att det bästa som finns är att se på sig själv i spegeln, för hon är så sjukt snygg. Jag lovar, det är det bästa hon vet just nu.
Att dra av sig strumporna ligger på andra plats tätt efter förstaplatsen.
De två första tänderna tittar fram. Där fick vi svaret på varför hon har varit lite extra gnällig ett par dagar. Det är rätt skoj att stoppa saker i munnen, men att vända nappen rätt kan hon inte riktigt än, men å andra sidan, vad gör det egentligen om den sitter upp och ned? Det är väl egentligen mest jag som tycker att det är lite irriterande..

- Titta jag kan flyga! På vandrarhemmet i Härnösand.

Vi åker upp till skolan och är där nästan en vecka. Medans jag är i skolan på dagarna så är Molly med Jonas. Kändes rätt konstigt att vara utan henne på dagarna (trots att jag vissa dagar innan bara har längtat tills de dagarna som jag får vara själv utan henne) men det gick bra. Molly var lite halv kinkig men det blev lugnt så fort hon fick lite mat i nappflaskan som jag satt på toaletten och pumpade ur på morgonen och försökte vara så tyst som möjligt så de inte skulle vakna.

Kan själv!

Vi har våra upp och ner dagar. Vilket jag tycker att man får ha. Det är inte bara och bli mamma eller förälder, hela ens liv blir upp och ner. Inget blir längre som det var innan liksom. Även om man verkligen har längtat till den dagen då man ska få sitt barn i famnen så går det inte att föreställa sig hur annorlunda ens liv kommer att bli förens efteråt.

Hjälpredan när vi spacklar.

Våra upp och ner dagar beror mycket på hur mycket jag får sova på nätterna, hur stressad jag känner mig över alla lådor och hur stressad jag känner mig över att jag inte känner att jag hinner med allt som jag behöver till skolan.
Innan jag fick barn tänkte jag: Det är lugnt, jag kommer att hinna massor med saker om dagarna så jag hinner fortsätta läsa.. Så är inte fallet kan jag säga.

Det har blivit som en ond spiral nu, jag är stressad över att jag inte hinner läsa, jag har svårt att komma igång när jag väl kan läsa, har svårt att komma in i böckerna, har svårt att förstå vad som står (får ibland läsa om samma mening flera gånger) och så blir jag stressad över det.. Samtidigt som jag tar hand om Molly om dagarna. Det är tufft på många sätt, samtidigt som det är helt underbart.
Men jag måste erkänna att väggarna börjar närma sig och det känns som om de ramlar över mig snart..


(Jag vet att jag klagar massor, men ibland behöver man få ur sig det som man verkligen tycker och tänker, och det är inget tvång på att läsa min blogg)

Vi njuter. 

Trots att jag klagar, och antagligen så verkar det väl som om att jag inte tycker om Molly, men det gör jag. Ibland så älskar jag henne så mycket att det gör ont. Men livet som mamma och sambo är inte alltid en dans på rosor. Det blir antagligen inte så lätt som man har trott. Jag ångrar inget verkligen men det blev inte som jag trodde att det skulle bli. Ibland tar det lång tid innan man kan acceptera att det inte blev som man vela och gå vidare. Trots att jag fortfarande har mina dagar som är väldigt jobbiga så börjar jag se ljuset i tunneln, jag börjar att landa och acceptera hur det är att vara mamma till min Molly. Det är ju väldigt olika eftersom alla barn är olika, och alla föräldrar är olika.

De bästa i mitt liv <3